Följande kliniska riktlinjer för att placera vårdtagare i bukläge är baserade på kliniska studier, evidensbaserad forskning och bästa praxis på intensivvårdsavdelningar med stor erfarenhet av att placera kritiskt sjuka vårdtagare i bukläge.

Klinisk forskning har visat hur effektiv buklägesterapi är när det gäller att förbättra syresättningen (Gattinoni 2001) hos ARDS-patienter. Två nyare studier, varav en där RotoProne™ terapisystem användes, har visat att buklägesterapi kan minska dödligheten bland ARDS-patienter när den implementeras tidigt och tillämpas under längre tidsperioder (Mancebo 2006, Davis 2007). Trots att resultaten varierar och att garantier inte kan ges för någon specifik patient, har bukläge i allmänhet visat sig

  • förbättra mobiliseringen av lungsekret, vilket optimerar effekten av fysioterapeutiska metoder (Chatte 1997)
  • minska risken för iatrogen lungskada till följd av mekanisk ventilation (Broccard 1997)
  • minska risken för respiratorförvärvad lunginflammation (Brazzl 1999).

Patientrespons på buklägesterapi:

Cirka 75 % av ARDS/ALI-patienter kan reagera med förbättrad syresättning (Ware 2000). Men tiden i bukläge som krävs för patientrespons kan variera. Patienter kategoriseras baserat på följande kriterier (Chatte 1997, Jollet 1998):

  • Ökning av PaO2 med mer än 10 mmHg efter 30 minuters bukläge.
  • Ökning av PaO2/FiO2-kvoten med mer än 20 eller 20 % inom två timmar efter att patienten har vänts från rygg- till bukläge.

Patienter kategoriseras som ej svarande på terapin baserat på följande kriterier (Chatte 1997, Jollet 1998):

  • PaO2 var oförändrad efter placering i bukläge.

Obs! Om det initiala försöket att placera patienten i bukläge inte ger en positiv respons vad gäller syresättning, utesluter detta inte ytterligare försök med buklägesplacering för att förbättra syresättningen. Det finns rapporter om patienter som inte svarade på terapin vid första försöket men som vid efterföljande buklägesplacering visade förbättring av PaO2 (McAuley 2002).

Buklägesterapins frekvens och varaktighet:

Det finns inga standardriktlinjer för buklägesplaceringens optimala varaktighet eller frekvens. Även om det finns en ökad risk för allvarlig hudskada och andra allvarliga komplikationer vid långvarigt bukläge, kan patienterna förbli i bukläge så länge som de tål att vara i läget, upp till 20 timmar per dygn (Jollet 1998, Stocker 1997).

Tiden i bukläge och frekvensen för att växla mellan buk- och ryggläge kan variera från patient till patient. Rådgör med behandlande läkare för att få reda på frekvens och varaktighet för bukläge och följ enhetens alla etablerade protokoll.

Faktorer för tidigt ingripande:

Att starta behandlingen tidigt (inom 24 timmar) vid ARDS kan hjälpa till att förbättra resultatet. (Pappert 1994, Vollman 1997). Det finns belägg som ger stöd för att man ska placera patienten i bukläge så snart patienten uppfyller kriterierna för ARDS (Pappert 1994).

Det är viktigt att träna och utbilda intensivvårdspersonalen i att tidigt känna igen tecknen och symptomen på lungkomplikationer, att praktiskt tillämpa buklägesplacering och att använda specifika behandlingssystem. För RotoProne™ terapisystem rekommenderas att patienten placeras i bukläge inom 24 timmar efter att P/F-förhållandet börjar gå ner under 200.

Före start av buklägesterapi:

  • Klinikern bör samverka med ett team med experter från olika discipliner och en läkare för att avgöra behovet av buklägesterapi.
  • Klinikern bör informera patienten och patientens familj om behandlingen och motiven för buklägesplaceringen (se Patient- och familjeinformation om RotoProne™ terapisystem).
  • Läkarordination krävs för att inleda buklägesplacering som en intervention.

Behöver du hjälp?

Kontakta ditt lokala kontor. .